One of these days

Jag har en skatt ståendes i skafferiet!

Den brittiske/irländske äventyraren Ernest Shackleton gjorde tre resor till Sydpolen. Alltså inte till Katowice eller någon annan stad nära den tjeckiska, slovakiska eller ukrainska gränsen, utan Antarktis, ni vet det där svinkalla stället där pingvinerna bor?

Mest känd blev Shackleton för sin tredje resa, som innehöll så många dramatiska händelser att det vore synd om en stackars groggbloggare skulle försöka beskriva det för er... Googla det själv, hitta material, läs och ryyyyys.

Orkar du inte googla kan du ju bara glida in på länken här, eller för den delen här dårå
Det är ändå inte den resan vi ska tala om nu:

Under den första expeditionen 1908, som slutade med att Shackleton, i fruktan för sina medhjälpares liv (de hade inte tillräckligt bra utrustning, nog med mat etc för att klara sig hela vägen fram till själva sydpolen utan var tvungna att vända tillbaka hem när de var dryga femton mil från sin destination.) Fattade Shackleton ett stort och viktigt beslut, som påverkar whiskyentusiaster än idag.

Faktum är att han fattade beslutet redan innan avfärd: Han beställde 46 lådor med Mackinlays Rare Old Highland Malt. Det faktum att han beställde skotsk whisky är det faktum som gör att jag titulerar honom brittisk äventyrare trots att han föddes på Irland.
Där hade historien antagligen slutat om det inte vore för fyndet som gjordes år 2007, under golvet i Sir Ernests rum i expeditionsstugan.

The New Zealand Antarctis heritage Trust, en fond som äger, utforskar och framför allt bevarar det som finns på Shackletons expeditionsplats, skulle fixa restaurera golvet i expeditionsstugan (Stugan är, om än restaurerad och fixad, fortfarande bevarad i sin ursprungliga form, som ett väldigt svåråtkomligt museiprojekt)

Under golvbrädorna i Shackletons rum hittade de icke mindre än tre lådor med denna annars utdöda whisky, från Glen Mhor destilleriet i Inverness i de skotska högländerna.

Här hade historien kunnat sluta som en ganska cool och okänd anekdot. Saker som hittas på Antarktis får nämligen inte flyttas därifrån, om det inte sker i bevarande eller vetenskapligt syfte.

Jag ska inte gå in på detaljer, för jag vet att ni hellre dricker än läser, men detta är den grovt förkortade versionen på vad som hände:

Richard "The Nose" Paterson, den legendariska masterblendern från Whyte&Mackay fick, efter en lång byråkratisk process, massor av tid för konservering, otaliga åtgärder för att säkerställa whiskyns välbefinnande, samt löften från Whyte&Mackay om att utföra detta som ett historiskt, vetenskapligt projekt och inget annat, lägga vantarna, eller snarare näsan, på tre flaskor!

Efter mer än hundra år på bortaplan var flaskorna nu hemma i Skottland igen. Richard Paterson och hans team satte igång en process för att, på teknisk och kemisk väg, samt genom att dofta och smaka, lista ut hur whiskyn var gjord och därefter återskapa den, producera den och sälja den i väldigt begränsad skala.

Det är ett sjukt ambitiöst projekt. Allt, från flaska, till etikett och kork är en reproduktion av originalet. Till exempel hörde jag av en vis man från Whyte&Mackay att de var tvungna att hyra en glasfabrik och stänga av alla säkerhetsanordningar för att kunna få den rätta "vågiga" strukturen på flaskan.
Det enda som är höjt i dunkel är: Smaken...

Men om Richard Paterson säger att den smakar som Mackinlays gjorde, då tror jag honom.

Nu till problemet: Sedan jag först hörde om denna superspännande whisky har jag varit grymt sugen på den. Mitt problem är att jag bara har smakat den en gång, på den underbara whiskybaren Highlander Inn i Craigellachie i Skottland och då var jag inte så jävla imponerad. Men jag har bara en magkänsla som säger mig att jag inte smakade tillräckligt noga på den.

En vacker dag ska jag korka upp den och då ska jag smaka på den lika noga som "The Nose" gjorde. Frågan är bara när. Och med vem.

Är det någon som har några bra förslag, eller kanske rent av vill vara med och pröva?

Den är lite sunkig, ja. Musiken är lite skev, ja. Maten är kanske...i fas med musiken. Men jag kan inte komma på ett ställe i världen där jag hellre dricker whisky. Underbar atmosfär, och sinnessjukt sortiment. Väl mött på Highlander Inn.

Det är INTE flarran till höger som har skrivit brevet. Däremot är det skönheten till vänster som omtalas. 

Annars får jag väl fråga Mr Paterson den nittonde mars, när vi dinerar tillsammans i Ystad.